God Jul!

God Jul och ett riktigt gott nytt år önskas alla och envar!
Jag hade lämnat alla mina julbestyr till sista dagen så människorna som jag bor hoa trodde redan att de skulle vara tvungna att fira julafton utan mig. Mitt besök uppe i byn drog ut på tiden, det finns så många söta kattdamer där som skall önskas en trevlig julafton, men sist och slutligen vände jag kosan hemåt och anlände passligt till julmiddagen. Människorna som jag bor hos var förstås glada att se mig, och de hade inte heller varit lata medan jag varit borta. De hade hämtat in ett helt träd av någon orsak. Jag lät inte detta störa mig, utan gick rakt in under det och slängde mig på golvet bland några prassliga paket.



Jag fick inte en enda julklapp eftersom jag nuförtiden håller mig själv med möss att leka med, men maten var lite uppiffad till jul i alla fall och det uppskattade jag, speciellt efter min promenad.



Pyfis var inte heller bortglömd till jul.

Vår Pyfis gick bort lördagen den 14:nde november. Det hade varit säkert sedan en vecka tillbaka när hon togs till veterinären p.g.a. stor mage och det med ultraljud konstaterades att det rörde sig om vätska i bukhålan, och med ledning av tagna blodprov drog veterinären den slutsatsen att hon med troliga skäl led av Feline Infectious Peritonites.
Som allt annat tog vår lilla orädda och modiga Pyfis också detta tunga besked med jämnmod och klagade aldrig.

Loke förstod också på något plan vad som hände, och hjälpte Pyre med att hålla sig ren på sista tiden när hon inte alltid orkade själv. De återupptog också vanan att då och då sova tillsammans, som de inte gjort sedan våren.
Loke löper inte i stor risk att gå samma öde till mötes som Pyre, dels för att han har en mycket bättre grundfysik, dels för att han inte vad vi vet har anlag till det. Han mår bra för övrigt, blev kastrerad i slutet av sommaren för att han inte skulle vandra iväg, men tycks inte ha märkt någonting av det.

Pyre.
Det finns inga ord som känns rätta nu, utan jag lägger upp bilder. Vi hade en fin katt, hon hade det bra hos oss och gav oss mycket glädje.






En förnäm liten dam korsar tassarna när hon sitter. Detta var kännetecknande för Pyre hela hennes liv, hennes näpna svarta tassar skulle korsas.


Eller så vikte hon dem prydligt under sig.


Vi hade det bra tillsammans med Loke, för det mesta.


Tittar på fåglar med svansarna i kors.




På grund av Lokes personlighet, som tar mycket utrymme, blev kanske Pyfis ibland på utkanten, men med var hon alltid, och aldrig bortglömd. När Loke kom och satt sig i famnen kunde man bestämma om det var ett passligt tillfälle för att ha honom där eller hade man något annat för sig, men kom Pyre och satt sig i famnen någon gång så då hade man verkligen inte någonting annat för sig innan hon hade det.


Vi har en bra vattenskål, men det här var större... Pyre drack alltid ur hinken, men ramlade aldrig i, till skillnad från vissa.




Älskade korgar, mest fruktkorgen som svansen är i på den här bilden, men alla korgar och lådor var Pyres.


Pyre i slutet av sommaren, när hon var som friskast.


Favoritplatsen vid skorsten.



En utav de sista bilderna av Pyre.





Vi hoppas att du nu hittat en plats i solen utan sorger, för det har du förtjänt.

Paus

Lokes blogg är på paus på grund av sjukdomsfall i familjen.

Det var en mörk och stormig natt...

...och jag fick inte gå ut! Frustration!!!

Sommarlista

Sommarens favoritsysselsättningar


Båda katterna:
-Ligga i takrännan
-Hoppa efter gräshoppor
-Lära årets nya fåglar om naturens faror
-Uttrycka upprymd glädje genom att rusa rätt upp för träd när människorna är i närheten. Alarna och rönnarna kring stugan har aldrig sett så ungdomliga ut som nu, när all onödig bark och gammal mossa har singlat ner efter katternas utbrott


Loke
-Uppvakta måsar efter fiskrensningen, när de kommer för att städa. Dock har intresset minskat sedan Loke sprang upp till en trut och stirrade honom stint i ögonen, men märkte att han fick titta ordentligt uppåt. Fåglar är större ju närmare man kommer, Loke.
-Häva ikull gummistövlar. Antagligen för att få till stånd en hinderbana där man kan jaga möss i mer krävande terräng.
-Hämta hem möss åt Pyre, och fåglar åt sig själv.
-Rusa ikring vilt med måttlös energi med svansen rätt upp i vädret och bli kallad racerpoof.




Pyre
-Följa människorna överallt och titta vad de gör.
-Hjälpa till med att vattna blommor (jaga vattenstrålen och bli förnärmad när tassarna blir våta).
-Ligga och rulla i rabatten, speciellt på nyplanterade ting.
-Inspektera ogräs efter att de ryckts upp och kastats iväg.

Rekordantal levande möss som hämtats in i stugan och "tappats" under en och samma dag:
Fyra. Rapporterat av kattvakt-för-en-vecka (men förhoppningsvis inte aldrig-mer) Macke. Ingen mus rapporteras ha krupit in i trumpeten och blåsts ut vid spelövning dock.

En incident av musbett på människa, men det var flickan som inte hade tillbörlig respekt för sorken som gömde sig i hennes klädhög.

Loke och Basilisken

En vacker sommardag hittade jag någonting nytt och roligt. En svans utan katt som irrade omkring! När jag pratade med den i vänliga toner så sa den VÄS på ett språk som jag mycket väl förstår. Eftersom det tydligen handlade om en snarstucken typ drog jag mig undan lite och lät den kattlösa svansen fortsätta på sin väg, men nyfiken som jag är så följde jag efter honom på avstånd. Han ledde mig in till en del av bergen kring mitt hem som jag aldrig varit förut, ett stenigt och svårframkomligt parti.
Det formligen kryllade av vilsna svansar där! Alla sade väs så fort man kom nära, men det hade aldrig skrämt mig ordentligt, för jag är en modig katt. Jag gjorde ett hastigt beslut och snappade till mig den närmaste väsaren och lunkade förnöjt hem med honom för att ta emot beröm. Men icke! Människorna verkade närmast förskräckta och bannade mig fast jag varit så duktig och tagit hem en helt ny sort av mat. Otack är världens lön. Jag bestämde mig för att det måste ha berott på att det enligt människorna bara var en "snok", vad det nu än betyder, men jag tror att dom menade att dom ville ha en som var större och såg olika ut, så som den snälla och tålmodiga katt jag är gick jag hela vägen tillbaka för att få tag på något mina människor skulle gilla bättre.
Jag gick så långt in i det nya området som jag slapp, utan att offra en blick på de mindre ormarna. Jag visste att jag nog skulle hitta den perfekta om jag gick långt nog.
Plötsligt såg jag den.



Han var enorm! Därefter följde en strid som skulle ha kunnat nedtecknas i historien, men ett drag var genomgående; jag hade överhanden, även om jag retirerade ett par gånger för att trötta ut honom. Till slut hade jag sprungit mellan så många stenar i kringlor och krokar att den enorma basilisken hade slagit knut på sig och kom ingenvart mera. Han var så arg som en orm kunde bli när jag gick närmare på tassar som skakade (av spänning) för att utdela det fällande slaget. Men ack, han hade en gnutta kraft kvar, och han högg till emot mig! Jag hann undan, men bara nästan, för jag kände ett stick i läppen. Därmed ansåg jag mig vinnaren, åtminstone den moraliska segraren, och jag tog mig hem igen och gick och läggde mig längst in bakom spisen.
Jag måste ha slumrat till, för när jag vaknade var människorna båda där och pratade kvickt och oroligt om någonting, jag undrade vad det kunde vara, men intresserade mig inte så mycket, eftersom de var lite svåra att se också, kunde inte öppna ögonen så värst mycket. Jag hörde någonting om att katten ser ut som en fotboll i ansiktet och försökte rynka på nosen, för det var väl lite att ta i, men det gick inte så värst bra att rynka på nosen heller, den kändes för stor på något sätt. Jag hölls vaken ännu en stund när människorna plågade mig med att tvinga mig att dricka, och när jag kände mig så trött!
Till nästa lade de in mig i en låda och sedan i bilen och jag dåsade av igen.
När jag vaknade efter det kände jag inte alls igen mig. Konstig plats, en massa katter och hundar som klagade och konstiga människor som tafsade på mig. Jag lät dem snällt göra vad de ville, jag var så trött.

När jag vaknade nästa gång hade jag vilat mycket längre. Jag kände mig helt som mig själv igen, men jag var på en helt konstig plats och det gick en slang till min framtass... Jag lät det inte störa mig när det kom en dam för att titta på mig, utan jag lekte ohämmat med hennes händer och tuggade på henne lite vänskapligt, men jag undrade nog var mina människor var. Senare kom flickan som jag bor hos för att hämta mig ifrån den konstiga platsen och vilken glädje! Jag hade så mycket energi att jag formligen studsade omkring i bilen när hon hade fått dit mig. Kunde inte tro det, hade aldrig känt mig så energisk, och jag kände igen mig igen och allt var bra! Jag sprang i cirklar i bilen och slickade flickan som körde i ansiktet med jämna mellanrum och klängde över hennes huvud och axlar hela vägen hem.

Det enda dåliga var att de höll mig inne i tre hela dagar efter mitt äventyr. Pyre tog det med jämnmod som alltid och jag sprang inte ens väldigt långt när jag rymde ut ett par gånger, så jag förstod det nog på något plan också. Men människornas farhågor var nog helt onödiga, jag hade inte bråttom med att gå och ta en match till med basilisken. Jag hade ju trots allt varit helt överlägsen.

Kapten Loof - Måsarnas fasa!

Jag heter också Loof eller mera bekant Loofen nuförtiden, eftersom vi katter i detta hushåll har kallats för 'poof'ar till och med innan vi fick våra namn bekräftade. Fråga mig inte varför vi kallas poofar, men det är inte nedsättande utan snarare kärleksfullt och har något att göra med våra lurviga pälsar.

Nu har jag också varit kapten på eget fartyg, en resa ifrån Erstan utanför Pargas och till Brändö (trodde inte att det var samma plats först, vi brukar ju komma med bil och gående!) och en resa ifrån Brändö till Mariehamn.

Första resan
Gick bra, vädret var lugnt och soligt. Mycket fåglar i farten. Mot slutet blev det lite kallt, men det kunde hjälpas även om jag insisterade vid att vara på däck nästan hela min första resa som kapten.




De svalorna kommer nog nära, lite till bara så kan jag hoppa ut och ta dem...


Här var det gott.



Andra resan
Vi hade hårdare väder. 12m/s och 15-17m/s i byarna, det var inget för en liten katt. Kände mig lite svag ett tag när vi korsade Delet. (Sekreterarens tillägg: Inga bilder togs på Loke när han var sjösjuk, men om ni vill se hur det såg ut så klicka här ) Väl framme var jag trött men nöjd, 50 sjömil på nio timmar var inte illa för att ha seglat i princip hela vägen.


Trött kapten.


Det lagas plättar efter seglatsen, och jag vaktar degen.

Allt som allt klarade Pyre det här med båten lite bättre. Hon blev inte sjösjuk i ens de värsta sjöarna och visade äkta sjömansanda genom att ivrigt ta del i ärtsoppan, förvisso okokt.

Loke löser det!

Imorse var en fin morgon. Jag kände så pigg som en liten Loke bara kan; till skillnad från igår morse då jag för första gången var sjuk (hade feber och var slak) sedan min ögoninflammation när jag var liten (så liten som jag nu någonsin varit).

Människorna verkade nästan bara glada igen när jag halv sextiden inte kunde hålla min energi i schack mera utan väckte dem med att trampa omkring i sängen, slicka mannen i ansiktet och spinna så att fönstren skallrade. Flickan fortsatte som vanligt att sova, tråkig typ, men mannen började pliktskyldigt smeka mig och krafsa mig kring örona precis som jag vill ha det. Pausade han så jamade jag ömkligt som alltid, och så fortsatte servicen.

Det blev sämre när Pyre kom upp hon också och ville bli krafsad, för någon satt på mannens andra arm, så att han bara kunde krafsa oss turvis med den ena lediga handen. Jag stod ut med den försämrade kvaliteten av morgonkrafsande en stund, men sedan kom jag fram till att så här blir ingen nöjd, det måste göras något!
Eftersom Pyre inte verkade ta något initiativ, tänkte jag att jag då måste finna en lösning, men jag visste precis vad den skulle vara.

Jag tassade rätt över till Pyre när det var hennes tur att krafsas av mannen, och tittade mannen i ögonen för att få honom att förstå att jag tar över. Så satte jag mig bredvid Pyre och började slicka henne efter bästa förmåga (och den är inte blygsam). Mannen förstod mitt initiativ och gick över till att smeka bara mig, och på det viset var alla katter omskötta samtidigt och morgonen fick en guldkant.

Lokes simtur

Häromdagen hände en lite genant grej. Vi var i Åbo hela gänget, nere i hamnen i segelbåten våran. Människorna hade släppt ut mig och Pyre i selar och koppel som de brukar här. De verkar inte riktigt lita på vårt omdöme när det gäller storstan, vilket jag tycker är helt befängt.
Skulle de släppa iväg mig utan lina så kunde jag ju obehindrat jaga iväg alla äckliga dobermannar och danskdoggar som folk far ikring med här i trakten.

Nåja, efter den sedvanliga rundan kring båten i jakt på oförsiktiga måsar hoppade jag till kajen för att ta en närmare titt på fågellivet på landsidan. Från kajen orkade jag inte gå till bron till land, för då tar snöret i kopplet slut innan man hunnit väldigt långt, utan jag ginade via en balk ovanför vattnet istället...

Nu tänker jag inte referera vad som hände den närmaste halvminuten, jag säger bara i mitt försvar att jag svär på att det var en gräsandhanne som simmade under balken, en sån där stor grön som jag gått och dräglat efter närhelst jag fått komma ut. Och fråga mig inget mera om den saken!

När människorna kom springande med håvar och grejer hade jag redan tagit mig upp och iland, men jag lät dem bära mig tillbaka till båten och torka mig med en handduk. Före de gjorde det tog de dock bilder på mig i mitt skammens ögonblick, och för det är jag lite bitter på dem. Tills jag glömmer, efter nästa goda måltid eller så.

Loke fågelskådaren

Jag tycker om fåglar, men de tycker inte om mig. Min första (obesvarade) kärlek upplevde jag i vintras när jag såg en hackspett på fågelbrädet hos föräldrarna till mannen jag bor hos. Jag hade så gärna gått och tagit mig en dust med honom i all vänskaplighet, för han verkade vara i nästan samma viktklass som jag i den tiden. Tyvärr förstod inte människorna mina enträgna kommunikationsförsök, och släppte inte ut mig, utan packade mig bara om någon tid tillbaka i kattväskan tillsammans med Pyre för att köras hem.
I huset på Brändö fick vi också titta på fåglar, men de var oftast inte riktigt min typ. Mest ser man små bolliga talgoxar som far av och an inne i enbuskarna utanför, och någon blåmes då och då. Fågelsortimentet har ökat sakta mak i takt med att det har blivit varmare, men ingenting går upp emot den jag såg för några månader sedan.
Vi hade bara varit ute några gånger förut, och jag hade just hunnit konstatera att fågelutbudet var bedrövligt för en katt i min storleksordning.
Jag hade rumsterat om på gården med Pyre, när en skugga svepte över mig och jag tittade upp. Där, uppe i skyn, låg inte mindre är sex havsörnar och cirklade! Jag blev som slagen av blixten och en enda sak for igenom huvudet på mig; en sån skulle man ha! Jag klättrade upp på den närmaste stenen och släppte inte fåglarna med blicken. Pyre hade släppt något konstigt ljud och rusat in under huset i högsta fart, så jag hade inte ens någon som jag behövde dela steken med; vilken drömsituation!
Dessvärre förstörde människorna hela grejen. De hade sett örnarna samtidigt som vi, och ställde igång med ett jäkla ljud. Sprang och viftade med armarna och hämtade bössan och kom slutligen och tog mig i nackskinnet och bar in mig. Kan ni tänka er ett snöpligare slut åt min stora stund?
Att de blåste mig på en fågelstek av den storleken är inte förlåtligt. Varje gång jag träffat örnen sedan dess har de också förstört det hela, också då jag rök upp i rönnen för att få tag på den där som passerade nära. Vad har de att klaga på, där skulle jag ju ha mat i minst en vecka? Den är väl minst lika stor som en höna... Egentligen är jag inte riktigt säker på hur mycket mat det finns i en sådan där, de flyger alltid så högt upp... Kanske de är ännu större än vad jag vågar hoppas, kanske större än en höna... Mums!

Lat dag

Vi har en lat dag idag, återkom någon gång då vi har det mindre skönt!

Så gick det till när Pyre fick sin första mus

Det var en helt vanlig fredag, med ovanligt vackert väder. Jag och min kompis Pyre fick gå ut genom våran nyinstallerade kattlucka/tunnel ungefär mitt i dagen, och människorna kom med, för de verkar vara rädda för att missa min seger när jag äntligen fångar den där örnen som strukit omkring här i trakterna. Av något skäl har de också hagelbössan med sig, jag hoppas att de inte är på örnens sida och tänker skrämma bort honom just när jag fått honom lurad ner på bättre avstånd för att kunna slå i min geniala plan för att fånga fågelskrället. Eller kanske de tror att de får dela på honom, ha!

Nåja, örnen visade inte näbben den dagen (antagligen rädd för att stöta ihop med mig, med skäl!) och jag fördrev tiden med att springa omkring och inspektera klätterdugligheten i både rönnar och alar och galoppera några varv kring taket.



Min kompis Pyre brukar inte hänga med på mina första energiska rundor, utan föredrar att inspektera omgivningen försiktigt och i makligare takt. Jag förstår inte hur hon kan vara så lugn när det bokstavligen sprätter i benen på mig. När jag fått springa tillräckligt för att kunna börja tänka på något annat började jag av vana söka Pyre. Hon hade varit borta ganska länge, men jag visste var man skulle söka henne om hon inte syns till, så jag gick ner under huset. Rätt som alltid, det prasslade i löven under huset och där satt min kompis. Ingenting annat verkade ovanligt än att människorna satt och tittade under huset och pratade och blixtrade till med någon manick mot Pyre, men det är vanligt beteende av människor, de gör alltid saker som är helt vettlösa. Så jag sprang glatt fram till min kompis och skulle just till att hälsa vänligt med att snusa nosar med henne, men hon tittade mig stint i ögona och sa Huff! Jag undrade en sekund om hon hade fått något fel när hon upprepade det konstiga blåsljudet, men så började hon istället morra och då märkte jag att hon hade någonting i munnen. Det går dåligt att väsa med en mus i munnen.



Jag satt mig ner och avvaktade på att passligt håll när min kompis fortsatte sin lek som bestod i att kasta den livlösa näbbmusen i luften och fånga den igen. Hon hade varit först i att fånga en mus, men så är hon ju också äldre. Jag tröstar mig med att jag sätter mina sikten högre.... Jag skall ta husets första fågel!

Nattliv

Jag är också en nattpigg katt, och jag tycker att det är väldigt tråkigt av mina människor att de sover hela natten. När de kunde ha roligt med mig när jag är energisk! Nog för att jag är det för det mesta...
Nå, jag brukar underlätta tristessen på natten med att vila lite, helst mot en varm människa (jag är en kärvänlig katt). Varje gång de rör på sig blir jag så glad, att jag börjar slicka dem (blir aldrig trött på att tvätta) för att uppmuntra dem att krya på sig, men av något skäl uppskattar de inte uppmärksamheten... Så fort de vaknar till lyfter de bort mig, och sedan är de tråkiga igen. Jag förstår inte. Tycker de inte om mig?

Jag brukar börja försöka väcka dem någon gång tretiden, men först sextiden vill de riktigt börja vakna. Förra morgonen var en förbättring. Det var inte jag som väckte dom, utan väckarklockan, men de gick upp redan vid femtiden.
Jag blev väldigt glad och hoppsig, och slickade båda honom och henne med eftertryck, men sedan hände något konstigt..
Jag satt mig ner för att jag inte kunde bestämma vem jag skulle visa min tillgivenhet till nästa, men i samma sekund blev det helt mörkt! Allmänt kaos följde och jag satt förnöjt och tittade på, tills någon fick tag i mig och lyfte mig, och det blev direkt ljust igen. Tydligen hade någon katt med stor, mörk rumpa satt sig på pannlampan som fungerade som enda ljus just då... Människorna skrattade gott och jag fortsatte ogenerat morgonens energiutbrott, men lite genant blev det när jag märkte att det var mig de skrattade åt när jag bland annat rusat in huvudstupa i mannens byxor när han skulle klä dem på sig.

De skrattar ibland åt mina upptåg, men nog tror jag att de gillar mig i alla fall, för de kom och tröstade mig sedan när jag satt generad i ett hörn, och de krafsade mig på magen tills jag inte kunde annat än spinna.

Pafflådor är allt en liten katt kan önska sig!

Det gick så illa att ett par nya gummistövlar plötsligt utvecklade ett gapande hål, som det läckte in både snö och vatten igenom. Därför gick de som matar oss och skaffade sig ett nytt par, men det som verkligen gjorde det här viktigt för en liten katt är att de också släpade hem pafflådan gummistövlarna varit förpackade i!Vem kommer inte ihåg förtjusningen som uppstod när den senaste pafflådan kom till huset... Den hade passliga hål som man kunde sticka ut tassen igenom och greppa någon svans eller mus som glömts för nära, och speciellt Pyre var kär i denna lek. Det blev inget mer tal om att bränna upp pafflådan, utan den fick istället stå kvar och kallas nu för Pyres Transmograf.

Den nya pafflådan har en annan form, och den hade ens inga hål när den kom, men vi kände nog igen den för vad den var. När vi visat vår uppskattning tillräckligt mycket över den nya leksaken kom människorna äntligen på att de kunde ta fram saxen. Nu är det många fina hål i lådan, både sådana man bara kan sticka tassen genom och sådana man kan dyka in och ut genom (för det är så det ser ut att jag gör, när jag med en flytande graciös rörelse kastar mig på huvudet in i lådan och försvinner, om jag inte fastnar på vägen).

Lådan har hållit oss upptagen hela veckoslutet. Pyre har mest hejat på utifrån, då hon är lite försiktigare till naturen, men jag tror nog att hon också provat på lådan i smyg när jag inte märkt

Idag bestämde de (folket som jagbor hos) att börja skriva ner mina äventyr, för jag är ingen tråkig katt. När jag är på plats så ser jag till att det händer och att saker får fart, som till exempel blomkrukorna idag. Dessutom är jag en ganska festlig person, fast jag låter påskina en lätt brist på intelligens för att jag lättare skall bli förlåten alla mina hyss.

Idag var jag ute och flannerade på stan, närmare bestämt storstan Åbo. Flickan som jag bor hos var med, men jag lät det inte störa mig. Hon var faktiskt ganska behändig att sitta på när jag inte ville blöta ner tassarna i den djupa snön.

De flesta människor vi mötte log åt oss. Ett par killar täcktes till och med tilltala mig, men jag slapp inte nära nog för att ge dem ett klös i nyllet. Vi såg också en hund men jag måste nog växa lite innan jag kan ta en match med honom. Vänta bara!

Tyvärr mötte vi inga söta honkattor, som man kunde visa upp sig lite för, men jag slapp nog till en plats med många akvarier. Jag gillar akvarier, för man kan både titta på fiskarna och lägga sig under den skönt varma lampan ovanpå akvariet (infogar bild senare). Jag såg några blåa fiskar som jag bra kunde ha smakat på, men då jag skulle ta mig upp på det rätt höga akvariet hände en rad malörer med diverse blomkrukor som satt i vägen och jag blev nedlyft vid nackskinnet, som är en generande upplevelse för en så vuxen katt som jag.

Bara att tänka på det får mig att känna för att tvätta mig lite, ursäkta mig...