Så gick det till när Pyre fick sin första mus

Det var en helt vanlig fredag, med ovanligt vackert väder. Jag och min kompis Pyre fick gå ut genom våran nyinstallerade kattlucka/tunnel ungefär mitt i dagen, och människorna kom med, för de verkar vara rädda för att missa min seger när jag äntligen fångar den där örnen som strukit omkring här i trakterna. Av något skäl har de också hagelbössan med sig, jag hoppas att de inte är på örnens sida och tänker skrämma bort honom just när jag fått honom lurad ner på bättre avstånd för att kunna slå i min geniala plan för att fånga fågelskrället. Eller kanske de tror att de får dela på honom, ha!

Nåja, örnen visade inte näbben den dagen (antagligen rädd för att stöta ihop med mig, med skäl!) och jag fördrev tiden med att springa omkring och inspektera klätterdugligheten i både rönnar och alar och galoppera några varv kring taket.



Min kompis Pyre brukar inte hänga med på mina första energiska rundor, utan föredrar att inspektera omgivningen försiktigt och i makligare takt. Jag förstår inte hur hon kan vara så lugn när det bokstavligen sprätter i benen på mig. När jag fått springa tillräckligt för att kunna börja tänka på något annat började jag av vana söka Pyre. Hon hade varit borta ganska länge, men jag visste var man skulle söka henne om hon inte syns till, så jag gick ner under huset. Rätt som alltid, det prasslade i löven under huset och där satt min kompis. Ingenting annat verkade ovanligt än att människorna satt och tittade under huset och pratade och blixtrade till med någon manick mot Pyre, men det är vanligt beteende av människor, de gör alltid saker som är helt vettlösa. Så jag sprang glatt fram till min kompis och skulle just till att hälsa vänligt med att snusa nosar med henne, men hon tittade mig stint i ögona och sa Huff! Jag undrade en sekund om hon hade fått något fel när hon upprepade det konstiga blåsljudet, men så började hon istället morra och då märkte jag att hon hade någonting i munnen. Det går dåligt att väsa med en mus i munnen.



Jag satt mig ner och avvaktade på att passligt håll när min kompis fortsatte sin lek som bestod i att kasta den livlösa näbbmusen i luften och fånga den igen. Hon hade varit först i att fånga en mus, men så är hon ju också äldre. Jag tröstar mig med att jag sätter mina sikten högre.... Jag skall ta husets första fågel!

Nattliv

Jag är också en nattpigg katt, och jag tycker att det är väldigt tråkigt av mina människor att de sover hela natten. När de kunde ha roligt med mig när jag är energisk! Nog för att jag är det för det mesta...
Nå, jag brukar underlätta tristessen på natten med att vila lite, helst mot en varm människa (jag är en kärvänlig katt). Varje gång de rör på sig blir jag så glad, att jag börjar slicka dem (blir aldrig trött på att tvätta) för att uppmuntra dem att krya på sig, men av något skäl uppskattar de inte uppmärksamheten... Så fort de vaknar till lyfter de bort mig, och sedan är de tråkiga igen. Jag förstår inte. Tycker de inte om mig?

Jag brukar börja försöka väcka dem någon gång tretiden, men först sextiden vill de riktigt börja vakna. Förra morgonen var en förbättring. Det var inte jag som väckte dom, utan väckarklockan, men de gick upp redan vid femtiden.
Jag blev väldigt glad och hoppsig, och slickade båda honom och henne med eftertryck, men sedan hände något konstigt..
Jag satt mig ner för att jag inte kunde bestämma vem jag skulle visa min tillgivenhet till nästa, men i samma sekund blev det helt mörkt! Allmänt kaos följde och jag satt förnöjt och tittade på, tills någon fick tag i mig och lyfte mig, och det blev direkt ljust igen. Tydligen hade någon katt med stor, mörk rumpa satt sig på pannlampan som fungerade som enda ljus just då... Människorna skrattade gott och jag fortsatte ogenerat morgonens energiutbrott, men lite genant blev det när jag märkte att det var mig de skrattade åt när jag bland annat rusat in huvudstupa i mannens byxor när han skulle klä dem på sig.

De skrattar ibland åt mina upptåg, men nog tror jag att de gillar mig i alla fall, för de kom och tröstade mig sedan när jag satt generad i ett hörn, och de krafsade mig på magen tills jag inte kunde annat än spinna.

Pafflådor är allt en liten katt kan önska sig!

Det gick så illa att ett par nya gummistövlar plötsligt utvecklade ett gapande hål, som det läckte in både snö och vatten igenom. Därför gick de som matar oss och skaffade sig ett nytt par, men det som verkligen gjorde det här viktigt för en liten katt är att de också släpade hem pafflådan gummistövlarna varit förpackade i!Vem kommer inte ihåg förtjusningen som uppstod när den senaste pafflådan kom till huset... Den hade passliga hål som man kunde sticka ut tassen igenom och greppa någon svans eller mus som glömts för nära, och speciellt Pyre var kär i denna lek. Det blev inget mer tal om att bränna upp pafflådan, utan den fick istället stå kvar och kallas nu för Pyres Transmograf.

Den nya pafflådan har en annan form, och den hade ens inga hål när den kom, men vi kände nog igen den för vad den var. När vi visat vår uppskattning tillräckligt mycket över den nya leksaken kom människorna äntligen på att de kunde ta fram saxen. Nu är det många fina hål i lådan, både sådana man bara kan sticka tassen genom och sådana man kan dyka in och ut genom (för det är så det ser ut att jag gör, när jag med en flytande graciös rörelse kastar mig på huvudet in i lådan och försvinner, om jag inte fastnar på vägen).

Lådan har hållit oss upptagen hela veckoslutet. Pyre har mest hejat på utifrån, då hon är lite försiktigare till naturen, men jag tror nog att hon också provat på lådan i smyg när jag inte märkt

Idag bestämde de (folket som jagbor hos) att börja skriva ner mina äventyr, för jag är ingen tråkig katt. När jag är på plats så ser jag till att det händer och att saker får fart, som till exempel blomkrukorna idag. Dessutom är jag en ganska festlig person, fast jag låter påskina en lätt brist på intelligens för att jag lättare skall bli förlåten alla mina hyss.

Idag var jag ute och flannerade på stan, närmare bestämt storstan Åbo. Flickan som jag bor hos var med, men jag lät det inte störa mig. Hon var faktiskt ganska behändig att sitta på när jag inte ville blöta ner tassarna i den djupa snön.

De flesta människor vi mötte log åt oss. Ett par killar täcktes till och med tilltala mig, men jag slapp inte nära nog för att ge dem ett klös i nyllet. Vi såg också en hund men jag måste nog växa lite innan jag kan ta en match med honom. Vänta bara!

Tyvärr mötte vi inga söta honkattor, som man kunde visa upp sig lite för, men jag slapp nog till en plats med många akvarier. Jag gillar akvarier, för man kan både titta på fiskarna och lägga sig under den skönt varma lampan ovanpå akvariet (infogar bild senare). Jag såg några blåa fiskar som jag bra kunde ha smakat på, men då jag skulle ta mig upp på det rätt höga akvariet hände en rad malörer med diverse blomkrukor som satt i vägen och jag blev nedlyft vid nackskinnet, som är en generande upplevelse för en så vuxen katt som jag.

Bara att tänka på det får mig att känna för att tvätta mig lite, ursäkta mig...