Hejsan, detta blir inte ett ordentligt inlägg men ni har kanske överseende med det. Det är så att min sekreterare tvunget måste ha upp bilder på nätet idag för försäljningsändamål och tekniken fungerar väldigt illa. Skäms på den! Här kommer bilder på Dessies kull nr 2, rasrena Maine Coonisar denna gång som vi försöker få utplacerade till passliga hem. Vidare kommer några getbilder, eftersom dom också är till salu.

Dessies mage går på egna ben!

Jag har hört ryktesvägen att Dessie har blivit av med sitt mitt-problem och fått fem frigående istället! Eller problem och problem, söta lär dom ska vara.
Hon har hittat någon riktigt karig karl, för fyra pojkar blev det minsann och en stor flicka. Hon blir nog en tuffing också i det sällskapet. Sekretararen berättar att det blev en som liknade precis på mig också, han har redan utmärkt sig för att ramla ur boet ett par gånger och brottas loss alla sina syskon från spenarna en efter en för att kolla vilken som ger mest mjölk.
Egentligen lär de alla ska likna mig, av någon underlig orsak. Samtliga är brun-svartrandiga med inga eller ganska små vita tecken. Jag ska gå och undersöka likheten så småningom, men tror inte Dessie uppskattar besök just nu. Hon lär ska vara rysligt upptagen.

Dessie och hennes mage

Sprudlande vårhälsningar från Brändö!

Vi har det annors bra här i grönskan, men vi har ett växande problem. På mitten. Det gäller inte mig, jag är lika smidig som alltid. Det är min kompis Dessie som bara blir rundare och rundare. Människorna säger att hon har småkattor i magen, men hon hävdar bestämt att hon inte ätit några sådana. Någonting har hon nog ätit, om ni frågar mig.

Hon verkar lite hängig också, vill mest bara sova.

Människorna har suckat mycket över dagens ungdom också på senaste tiden. "Oberoende hur bra man ordar det för dagens ungdom, så går de och gör precis som de vill i alla fall". Tydligen så skall de ha ordnat med någon stadsfjant till fästman åt min lilla Dessie, och så var de alldeles överraskade över att hon hade hittat ett lokalt alternativ istället. Uppenbarligen har de inte ännu lärt sig att katten tar vad katten vill när hon vill ha det, oberoende av vad man planerat och överenskommit bland människor... Jag tror att de inte hade förstått att det fanns någon glad speleman på byn ännu, men de förstod ju inte att fråga mig om saken heller, som känner alla kattor halvvägs till Amsterdam. De får helt enkelt skylla sig själv.

Dessie skall nog bli bättre snart, det känner jag i svansen. Inte är hon helt ledsen nu heller, hon kan fortfarande njuta av det goda i livet bland vårens grönska till exempel.

Dessie i kattmyntan

Var icke oroliga för Dessie, kära läsare. Jag anmäler om det sker någon ändring i hennes tillstånd och håller som alltid ett öga på henne (då jag är hemma och inte upptagen med att sova, äta, eller tvätta mig). Annors tror jag nog att människorna också håller koll på hennes välfärd, men de är ju lite enkla ibland.

God jul, kära läsare! Och gott nytt år på er med, ifall vi inte ses innan dess!

Här kommer de utlovade bilderna på min nya habitus bara lite senare än jag lovat.




Som ni ser, så har jag nu växt mig större än alarna på Brändö.



På bredden finns det också mycket katt (det är mest hår, jag är inte fet!).



Jag har dock behållit mitt meditativa sinnelag. Det enda som är jobbigt med mina meditationer är att jag oftast vaknar till sans igen med svansen våt..?
Har ni någon teori vad det här fenomenet kan bero på?
Plantor får ju sin näring som vatten via en rot (har upptäckt det när jag grävt gropar under enbuskarna här i trakten) och vi kattor liknar ju ibland lite på plantor när vi känner oss meditativa (vi gillar solljus värme och en dragfri plats), så kanske detta är någon rudimentär funktion som svansen försöker utföra - fungera som rot - när jag mediterar?




Om ni säger "Äsh, inte var han ju så stor heller.." när ni får se den här bilden, så låt mig informera er om att min kompis Dessie här faktiskt är den näst största katten i min värld. En aktningsvärd titel.
För övrigt så var hon väldigt leksugen när jag var hemma i julafton, hon utstötte konstiga ljud och ryckte mig i svansen och sprang ikring och upp och ner för alarna. Jag lekte med lite när nu inte kompisarna i byn ser mig, men när det började bli riktigt roligt så tog jag i för hårt och Dessie skrek till. Hon tog igen sig ganska fort och ville leka mer men min leklust var som bortblåst, för jag hade trott att det inte fanns några skuggsidor med att vara så stor.
Jag har dock alltid haft lite svårt med att bedöma min egen styrka, men jag vill för allt i världen inte göra någon illa. Skall försöka leka bara jaga-mig lekar med Dessie i fortsättningen, även om hon så gärna vill brottas - ända tills vi provar på det.

Här får ni ännu en representations-bild, där jag ser imponerande och svårmodig ut. Tror ni att jag kanske borde satsa på en politisk karriär, jag gör ju mig trots allt väldigt bra på bild, och håller hårt på mina principer även om ingen riktigt förstår vad de är?

Decemberhälsningar

Efter ett långt uppehåll så har jag varit med på Sophia igen, och eftersom jag då hade lite tid över tänkte jag att det var dags att diktera in ett blogginlägg igen.
Bilderna relaterar inte så mycket till historien idag, men ni kanske kan njuta av dem i alla fall. De är från våra promenader från båten och ställvis hemifrån.



Ja kära läsare, det långa uppehållet har inte berott på att jag varit sjuk eller något, tvärtom är jag i mitt livs form. Jag har börjat bestämma över mitt liv och göra precis det jag känner för! (Uppmärksamma läsare kan i detta skede komma med påståenden som att jag knappast har varit den mest hämmade av katter förut heller, men jag tycker att det är en skillnad, för nu vågar jag göra saker som jag inte ens visste att jag ville göra förut!)




Det hela började när jag strosade iväg till byn en vacker vårdag. Jag tittade igenom mina gamla gömmor och aktade mig för människor som vanligt, men så plötsligt; ett par gula ögon som iakttog mig! En annan katt! Vad härligt, jag har alltid velat lära mig känna andra katter i min egen ålder! Jag strosade närmare och den andra katten ville tydligen också hälsa på mig, eftersom den inte rörde sig från stället. Just när jag kom tillräckligt nära för att snusa välvilligt på min nya vän sa det "Fräs!", en rörelse snabbare än vad jag kunde se, och min nos gjorde ont! Katten försvann i buskarna och jag stod kvar villrådig och blödande från klösmärket på nosen.

Det var min introduktion i de stränga regler som gäller i ett kattsamhälle i klass med det i bykärnan här, och det har varit många läxor att lära sedan dess.
Nu har jag dock lärt mig vad som gäller och jobbat mig upp i hierarkin (med min naturliga fallenhet för mod, ovanliga lösningar och skräckinjagande storlek gick det på en halv dag). Katten som gav mig en blodig nos första gången vi träffades är numera nästan som en bror till mig (han heter Pluto, men skämtar du om det namnet får du lära dig att du inte är den första och inte den största som har trott sig vara rolig men funnit sig biten i svansen och klöst på kulorna snabbare än snabbt.)

Därefter har jag börjat spendera nästan hela min tid hos kompisarna i byn, dom är det viktigaste just nu. Människorna där hemma ute på landet är bara tråkiga och verkar göra allt de kan för att hindra min personliga utveckling. När jag försöker säga till åt dom att dom inte mer kan kräva att jag sitter hemma och ugglar så verkar dom helt oförstående. Dom tycker att jag håller på att komma i dåligt sällskap och att jag spenderar för mycket av min tid sittandes i puben (Pluto bor på byns pub, och vi träffas ofta där över en skål kattmat eller nåt bortglömt ölglas). Det är ju vad jag lever för!



Då och då kommer jag dock med människorna hem, när de letar efter mig i byn och jag känner för att åka med dem. Men jag har noga sett till att dom inte får med mig på några längre resor genom att jag har ätit mig så stor att dom inte får in mig i den där förbaskade transportburen mera. Som ni såg från början av bloggen så har det inte hjälpt helt och hållet, men det var bara för att människorna den här gången körde med en annan taktik; de satte selen på mig för trasport istället. Nå, låt gå en gång, så länge båten inte gungar kan jag väl sitta med någon resa.

Dessie är också med på båten och berättar att hon varit det nästan hela sommaren (i perioder alltså, båt tre dagar, hemma två, båt igen.. inte kontinuerligt hela sommaren).



Hon tycks gilla det, men hon är väldigt liten, och så tycker hon om att följa med människorna överallt. Jag har nog försökt berätta för henne hur häftigt det är i byn men hon tittar bara roat på mig. Vilken barnrumpa. En dag skall hon nog också bli stor och svårmodig och vuxen, och då ska hon se att det finns viktigare saker i livet än att sitta hemma och få maten serverad och ha en varm plats att sova och någon som kramar en och… hrm, ja det finns viktigare saker i livet, som sagt.

Jag skall posta upp en bild på min nya imponerande kroppsbyggnad snart, senast till julen så får ni se att jag blivit lika bred som jag var hög och är ännu högre nu.




P.S. Det här är Dessie 20m över havsytan under Färjsundsbron. Ingen höjdrädsla här inte.
Jag ville bara påpeka att jag också har varit där, fast det inte finns bildbevis!

Katt på taket, William!

Det har visat sig att min julklapp heter Dessie. Så presenterade hon sig i alla fall när hon vågade börja prata med mig efter jul. Hon meddelade också i viktig ton att hon har en stamtavla. Jag kontrade med att jag visst har en julkalender. Där blev hon stum utav min mördande logik!

Efter detta så har våra relationer normaliserats. Jag har lärt henne hur man ligger och njuter på effektivaste sätt, hur man väcker människorna när man vill leka klockan fyra på morgonen, och att stora kissor går ut och gör sina bestyr.



Hon har ännu inte riktigt lyckats uppnå den perfekta tekniken för att täcka bestyren med en hög (f. n. av snö) som liknar en pyramid, men jag skall nog lära henne detta med. Hon har väldigt lovande tass-tag i alla fall då hon gräver därute.

Dessie har i sin tur lärt mig det hygieniska med att gräva ner mjukmaten som människorna ger oss, efter att man ätit sig mätt såklart. Nu tror ni att detta är hygieniskt för att flugorna inte slipper till..? Fel! (Tror ni verkligen att det finns flugor den här årstiden? Jag åt ju upp dom alla i höstas. Skulle verkligen vara överraskad om stammen återhämtar sig till den här sommaren..) Tillbaka till saken; det är hygieniskt att gräva ner kattmaten, för att då får man alltid ny mat av människorna då de upptäcker att den gamla är full av golvludd och kuvert och näsdukar och vad man nu har grävt i den. Så det är så!



En annan grej som jag inte lyckats lära Dessie ännu är att man skall sjunga för människorna i bilen. Hon vägrar. Sitter bara tyst i famnen på någon eller sover helt obekymrat. Jag har försökt förklara för henne att bilfärder kan ta ett helt dygn om det vill sig illa, och då behöver människorna hållas vakna och följaktligen måste man öva sin sångröst när man hamnar i bilen, så att man inte sedan står handfallen (tassfallen, ursäkta) när bilfärden drar ut på tiden och människorna börjar bli bleka och tysta och dricka mycket kaffe... Hon förkastar min ide om att det kan bli så, fast jag intygat att jag varit med om det personligen. Jag erkänner att det hittills när hon har varit med bara varit rutinturer med bilen mellan Åbo och Brändö, men man vet aldrig när det bär iväg!












En sak jag lyckats lära Dessie är att det är kul på taket. Huset på Brändö har ett svart, greppvänligt tak som lutar åt söder, så nästan all snön har smält därifrån sen några månader och det är varmt och skönt där då solen lyser fast luften skulle vara kall.




För en månad sedan var vi uppe på taket minst varenda dag och jagade varann, men nu kommer hon inte efter mig dit mera. Det hände en morgon att hon skulle hoppa upp på taket från en närliggande al som vanligt, men hoppet misslyckades på något sätt och hon försvann. När jag kommit till gaveln för att titta hur det stod till så satt hon bara där - alldeles snöig överallt - under alen och såg förvirrad ut. Människorna hade också tydligen hört något, för flickan kom utrusandes och pratade med Dessie. Flickan pratade på i bekymrat tonfall när hon plockat upp Dessie som inte flyttade sig, och hon bar Dessie in i huset. Jag satt kvar en stund på taket och begrundade situationen.
När jag kom in efter ett tag satt båda människorna och tittade på Dessie som satt och åt. Hon verkade vara helt okej sedan, fast hon sov ganska mycket den dagen och människorna släppte inte ut henne något mer då. Men hon jagade mig ikring huset redan på kvällen, så det kan inte ha varit så allvarligt fel på henne.



Hon vill bara inte komma upp på taket igen. Jag skulle gärna vilja det, därför springer jag upp dit alltid då och då när vi är ute och leker. Hon jagar mig friskt tills hon skall hoppa från alen till taket igen, där tvekar hon. Sätter tassen till takrännan, tar bort den. Lutar sig framåt och försöker få båda framtassarna på takrännan utan att tappa greppet om alen, men drar sig tillbaka. Jag tror att hon måste ha halkat på takrännan (den är full av is fortfarande) då hon ramlade ner från taket, så nu vågar hon inte riktigt lita på den.

Jag hoppas att hon vågar komma upp till taket igen bara sommarn börjar komma och allting känns stadigt under tassarna igen, för det är inte roligt att vara på taket ensam.


Dessie måste vara ganska mycket inomhus ännu, tycker människorna. Hon får gå ut när det är ljust och inte svinkallt, men när det börjar mörkna så läggs kattluckan fast inifrån och bara jag får gå ut.
Dessie verkar inte tycka att det är särskilt jobbigt, men hon vet ju inte vad hon missar! Alla fina månskensnätter hon inte fått uppleva på grund av människornas befängda regler... Hon är så liten, vad har det för skillnad, jag är stor nog för oss båda! Klart att jag skulle beskydda henne ifrån rävar och andra monster, bara det inte kom någon sork emellan oss.
Människorna säger att hon skall få komma och gå som hon tycker bara hon blir lite större, men jag tror då aldrig att det kommer att hända. Det är bara en ursäkt. Jag har aldrig sett henne bli ett dugg större fast jag håller ett vakande öga på henne ibland då hon sitter vid matskålen. Jag har klurat ut att det är då man blir större om någonsin, men jag har inte kunnat observera sanningen i detta ännu. Varje kväll är hon lika liten som på morgonen. Manken knappt till armbågen åt mig. Jag undrar om hon rentav krymper? Vad matar människorna henne egentligen med?



Jag har försökt få tag på lite hederliga sorkar åt henne också, men utbudet har varit ganska magert den här vintern fast människorna släpade hit säckvis av säd (sorkmat) då de hade de onämnbara bräkande djuren på sommaren.
Några sorkar har jag fått fatt på, och dem har hon bara slagit ihjäl och inte förstått sig på att äta upp dem. En fågel hämtade jag också hem i vinter, men eftersom hon aldrig sett en fågel förut så kände jag mig nödgad att instruera hur man äter fåglar på bästa sätt, så hon fick titta på. Helst på långt håll.



Nu vet jag inte riktigt vad mera jag skulle ha för nyheter att dela med mig, jag är som bäst själv på sjukledigt i Åbo-lägenheten. Jag fick revolt i magen orsakad av maskar, så jag var lite svag igår, men nu känner jag mig mycket bättre redan. Människorna kletade någon illaluktande sörja i nacken på mig när jag var som tröttast och jag undrade lidande varför man skall straffa någon som redan mår dåligt, men trots det så har jag blivit mycket bättre idag. Jag tackar min goda fysik.

Jo en kul grej till har hänt, vi fick en kudde för katter när människorna varit till Mariehamn. Egentligen tror jag att den var till Dessie, men hon ville nog inte ha den för att hon går ju ifrån den direkt som jag lägger mig på henne i den. Hennes förlust. Jag skulle då älska att bli luggen på.

För det mesta så kommer vi nog överens med Dessie. Hon klarar sig bra själv, men vill hon leka så står jag till tjänst (förutom den där ena gången då jag varit borta i tre dygn och var dödstrött), jag låter henne äta först och är gentleman i största allmänhet, och om hon luktar illa så tvättar jag henne, även under svansen (om hon protesterar mot det även om behovet är stort, så sätter jag mig helt sonika på den fräsande ändan av henne och fortsätter tvätta den andra. Det är ett tecken på hur mycket tålamod jag har för den här lilla katten och hur mycket jag bryr mig om henne, att jag gör det igen då det behövs fast hon bet mig i svansen medan jag höll på förra gången.)
När hon behöver hjälp med något (aldrig för att klura ut något, det klarar hon galant själv, men med något som kräver styrka) så hjälper jag henne så långt jag förmår.

Nu skall jag sluta för den här gången, men ni vet att vi har det bra och jag hör av mig när något knasigt händer igen!



Kanske jag kan ta den där korpen om jag riktigt tar fart och hoppar..

God Jul och Gott Nytt År!

I år var det bara ett paket under granen när jag äntligen hittade hem till jul.
Det prasslade och fräste, och ut kom det här:






Hon var lite rädd för mig i början, verkade tycka att jag var stor?






Men nu har hon börjat väsa mindre och rycka mig i svanser då och då så jag tror nog hon skall passa in.
Återkommer med fler rapporter senare, hon vill jaga mig igen!


(Sekreterarens tillägg: Tack till Susanne Berglund för övre bilden, och kisse med för den delen!)