En vacker sommardag hittade jag någonting nytt och roligt. En svans utan katt som irrade omkring! När jag pratade med den i vänliga toner så sa den VÄS på ett språk som jag mycket väl förstår. Eftersom det tydligen handlade om en snarstucken typ drog jag mig undan lite och lät den kattlösa svansen fortsätta på sin väg, men nyfiken som jag är så följde jag efter honom på avstånd. Han ledde mig in till en del av bergen kring mitt hem som jag aldrig varit förut, ett stenigt och svårframkomligt parti.
Det formligen kryllade av vilsna svansar där! Alla sade väs så fort man kom nära, men det hade aldrig skrämt mig ordentligt, för jag är en modig katt. Jag gjorde ett hastigt beslut och snappade till mig den närmaste väsaren och lunkade förnöjt hem med honom för att ta emot beröm. Men icke! Människorna verkade närmast förskräckta och bannade mig fast jag varit så duktig och tagit hem en helt ny sort av mat. Otack är världens lön. Jag bestämde mig för att det måste ha berott på att det enligt människorna bara var en "snok", vad det nu än betyder, men jag tror att dom menade att dom ville ha en som var större och såg olika ut, så som den snälla och tålmodiga katt jag är gick jag hela vägen tillbaka för att få tag på något mina människor skulle gilla bättre.
Jag gick så långt in i det nya området som jag slapp, utan att offra en blick på de mindre ormarna. Jag visste att jag nog skulle hitta den perfekta om jag gick långt nog.
Plötsligt såg jag den.
Han var enorm! Därefter följde en strid som skulle ha kunnat nedtecknas i historien, men ett drag var genomgående; jag hade överhanden, även om jag retirerade ett par gånger för att trötta ut honom. Till slut hade jag sprungit mellan så många stenar i kringlor och krokar att den enorma basilisken hade slagit knut på sig och kom ingenvart mera. Han var så arg som en orm kunde bli när jag gick närmare på tassar som skakade (av spänning) för att utdela det fällande slaget. Men ack, han hade en gnutta kraft kvar, och han högg till emot mig! Jag hann undan, men bara nästan, för jag kände ett stick i läppen. Därmed ansåg jag mig vinnaren, åtminstone den moraliska segraren, och jag tog mig hem igen och gick och läggde mig längst in bakom spisen.
Jag måste ha slumrat till, för när jag vaknade var människorna båda där och pratade kvickt och oroligt om någonting, jag undrade vad det kunde vara, men intresserade mig inte så mycket, eftersom de var lite svåra att se också, kunde inte öppna ögonen så värst mycket. Jag hörde någonting om att katten ser ut som en fotboll i ansiktet och försökte rynka på nosen, för det var väl lite att ta i, men det gick inte så värst bra att rynka på nosen heller, den kändes för stor på något sätt. Jag hölls vaken ännu en stund när människorna plågade mig med att tvinga mig att dricka, och när jag kände mig så trött!
Till nästa lade de in mig i en låda och sedan i bilen och jag dåsade av igen.
När jag vaknade efter det kände jag inte alls igen mig. Konstig plats, en massa katter och hundar som klagade och konstiga människor som tafsade på mig. Jag lät dem snällt göra vad de ville, jag var så trött.
När jag vaknade nästa gång hade jag vilat mycket längre. Jag kände mig helt som mig själv igen, men jag var på en helt konstig plats och det gick en slang till min framtass... Jag lät det inte störa mig när det kom en dam för att titta på mig, utan jag lekte ohämmat med hennes händer och tuggade på henne lite vänskapligt, men jag undrade nog var mina människor var. Senare kom flickan som jag bor hos för att hämta mig ifrån den konstiga platsen och vilken glädje! Jag hade så mycket energi att jag formligen studsade omkring i bilen när hon hade fått dit mig. Kunde inte tro det, hade aldrig känt mig så energisk, och jag kände igen mig igen och allt var bra! Jag sprang i cirklar i bilen och slickade flickan som körde i ansiktet med jämna mellanrum och klängde över hennes huvud och axlar hela vägen hem.
Det enda dåliga var att de höll mig inne i tre hela dagar efter mitt äventyr. Pyre tog det med jämnmod som alltid och jag sprang inte ens väldigt långt när jag rymde ut ett par gånger, så jag förstod det nog på något plan också. Men människornas farhågor var nog helt onödiga, jag hade inte bråttom med att gå och ta en match till med basilisken. Jag hade ju trots allt varit helt överlägsen.
