Loke löser det!

Imorse var en fin morgon. Jag kände så pigg som en liten Loke bara kan; till skillnad från igår morse då jag för första gången var sjuk (hade feber och var slak) sedan min ögoninflammation när jag var liten (så liten som jag nu någonsin varit).

Människorna verkade nästan bara glada igen när jag halv sextiden inte kunde hålla min energi i schack mera utan väckte dem med att trampa omkring i sängen, slicka mannen i ansiktet och spinna så att fönstren skallrade. Flickan fortsatte som vanligt att sova, tråkig typ, men mannen började pliktskyldigt smeka mig och krafsa mig kring örona precis som jag vill ha det. Pausade han så jamade jag ömkligt som alltid, och så fortsatte servicen.

Det blev sämre när Pyre kom upp hon också och ville bli krafsad, för någon satt på mannens andra arm, så att han bara kunde krafsa oss turvis med den ena lediga handen. Jag stod ut med den försämrade kvaliteten av morgonkrafsande en stund, men sedan kom jag fram till att så här blir ingen nöjd, det måste göras något!
Eftersom Pyre inte verkade ta något initiativ, tänkte jag att jag då måste finna en lösning, men jag visste precis vad den skulle vara.

Jag tassade rätt över till Pyre när det var hennes tur att krafsas av mannen, och tittade mannen i ögonen för att få honom att förstå att jag tar över. Så satte jag mig bredvid Pyre och började slicka henne efter bästa förmåga (och den är inte blygsam). Mannen förstod mitt initiativ och gick över till att smeka bara mig, och på det viset var alla katter omskötta samtidigt och morgonen fick en guldkant.

Lokes simtur

Häromdagen hände en lite genant grej. Vi var i Åbo hela gänget, nere i hamnen i segelbåten våran. Människorna hade släppt ut mig och Pyre i selar och koppel som de brukar här. De verkar inte riktigt lita på vårt omdöme när det gäller storstan, vilket jag tycker är helt befängt.
Skulle de släppa iväg mig utan lina så kunde jag ju obehindrat jaga iväg alla äckliga dobermannar och danskdoggar som folk far ikring med här i trakten.

Nåja, efter den sedvanliga rundan kring båten i jakt på oförsiktiga måsar hoppade jag till kajen för att ta en närmare titt på fågellivet på landsidan. Från kajen orkade jag inte gå till bron till land, för då tar snöret i kopplet slut innan man hunnit väldigt långt, utan jag ginade via en balk ovanför vattnet istället...

Nu tänker jag inte referera vad som hände den närmaste halvminuten, jag säger bara i mitt försvar att jag svär på att det var en gräsandhanne som simmade under balken, en sån där stor grön som jag gått och dräglat efter närhelst jag fått komma ut. Och fråga mig inget mera om den saken!

När människorna kom springande med håvar och grejer hade jag redan tagit mig upp och iland, men jag lät dem bära mig tillbaka till båten och torka mig med en handduk. Före de gjorde det tog de dock bilder på mig i mitt skammens ögonblick, och för det är jag lite bitter på dem. Tills jag glömmer, efter nästa goda måltid eller så.

Loke fågelskådaren

Jag tycker om fåglar, men de tycker inte om mig. Min första (obesvarade) kärlek upplevde jag i vintras när jag såg en hackspett på fågelbrädet hos föräldrarna till mannen jag bor hos. Jag hade så gärna gått och tagit mig en dust med honom i all vänskaplighet, för han verkade vara i nästan samma viktklass som jag i den tiden. Tyvärr förstod inte människorna mina enträgna kommunikationsförsök, och släppte inte ut mig, utan packade mig bara om någon tid tillbaka i kattväskan tillsammans med Pyre för att köras hem.
I huset på Brändö fick vi också titta på fåglar, men de var oftast inte riktigt min typ. Mest ser man små bolliga talgoxar som far av och an inne i enbuskarna utanför, och någon blåmes då och då. Fågelsortimentet har ökat sakta mak i takt med att det har blivit varmare, men ingenting går upp emot den jag såg för några månader sedan.
Vi hade bara varit ute några gånger förut, och jag hade just hunnit konstatera att fågelutbudet var bedrövligt för en katt i min storleksordning.
Jag hade rumsterat om på gården med Pyre, när en skugga svepte över mig och jag tittade upp. Där, uppe i skyn, låg inte mindre är sex havsörnar och cirklade! Jag blev som slagen av blixten och en enda sak for igenom huvudet på mig; en sån skulle man ha! Jag klättrade upp på den närmaste stenen och släppte inte fåglarna med blicken. Pyre hade släppt något konstigt ljud och rusat in under huset i högsta fart, så jag hade inte ens någon som jag behövde dela steken med; vilken drömsituation!
Dessvärre förstörde människorna hela grejen. De hade sett örnarna samtidigt som vi, och ställde igång med ett jäkla ljud. Sprang och viftade med armarna och hämtade bössan och kom slutligen och tog mig i nackskinnet och bar in mig. Kan ni tänka er ett snöpligare slut åt min stora stund?
Att de blåste mig på en fågelstek av den storleken är inte förlåtligt. Varje gång jag träffat örnen sedan dess har de också förstört det hela, också då jag rök upp i rönnen för att få tag på den där som passerade nära. Vad har de att klaga på, där skulle jag ju ha mat i minst en vecka? Den är väl minst lika stor som en höna... Egentligen är jag inte riktigt säker på hur mycket mat det finns i en sådan där, de flyger alltid så högt upp... Kanske de är ännu större än vad jag vågar hoppas, kanske större än en höna... Mums!