God Jul och Gott Nytt År!

I år var det bara ett paket under granen när jag äntligen hittade hem till jul.
Det prasslade och fräste, och ut kom det här:






Hon var lite rädd för mig i början, verkade tycka att jag var stor?






Men nu har hon börjat väsa mindre och rycka mig i svanser då och då så jag tror nog hon skall passa in.
Återkommer med fler rapporter senare, hon vill jaga mig igen!


(Sekreterarens tillägg: Tack till Susanne Berglund för övre bilden, och kisse med för den delen!)

Hårig!

Min blogg har äntligen blivit hårig! Nu först känner jag mig riktigt hemma i den. Leve uttråkningens enorma kreativa potential, då det måste ha varit vad som fick min sekreterare att äntligen ta i detta!

Bonusbild:


Så här ser jag ut de mesta dagarna just nu för mina människor då jag sitter ute på vakt i vinternatten på den genomskinliga övre biten av dörren till segelbåten.

Vinter igen

Vintern har börjat med ordentlig kyla, det är så illa att mina människor har skaffat mig den hopplösa utstyrsel jag har på mig i bilden ovanför. Jag har förklarat att jag har hår så det räcker, tack, men jag tolererade att de satt på mig tröjan för bildtagandet, eftersom de lovade mig creme fraiche som lön för mödan.

Människorna är annors också knasiga (mer än vanligt) och går omkring och sjunger om en 'kompispoof' som någon hårig korv skall få? Jag känner inga håriga korvar, men skall vidarebefordra informationen om jag träffar en.

En klok grej har de dock gjort på hösten, de har fixat en studsmatta åt mig!



Det enda som är underligt med min studsmatta är att människorna skrattar åt mig när jag varit på den.



De har inte förstått att jag sysslar med höggradig kamouflage för vinterförhållanden; på sommaren fungerar min vackra päls ypperligt som kamouflage i mina jaktäventyr, men på vintern då det är snö framträder jag alltför väl. Därför är jag tacksam åt människorna för att de ordnat kamoufleringsmöjligheter, även om det var i misstag.
Det ända problemet är att det smakar lite mjöligt när man tvättar sig sedan, men vad står man inte ut med för jaktlyckan!

Holland - hela berättelsen

Det har gått en ganska lång tid sedan jag lovade berätta för er om min resa till Holland, och jag ber om ursäkt för förseningen. Dels har jag gått på sommarlov (spenderar mesta tiden på Brändö, jagandes möss och sovandes i solen) och dels har min sekreterare mera jobb än vad jag observerat henne ha någonsin tidigare. Nu skall jag dock äntligen få henne att skriva om mina äventyr utomlands, medan jag ligger i solen och min båt är tryggt hemma.





RESAN

Det hela började med en bilresa. Jag antog lugnt att vi var på väg till Brändö som så ofta till veckosluten (vi hade varit i Åbo i veckan), och det gick åt rätt håll en kort stund. Sedan körde dock människorna in i en stor rackare till färja, mycket större än Viggen som jag är van vid. Det tycks vara så att färjors storlek är direkt proportionell till tiden man skall sitta i dem. Så också den här. Det visste jag direkt när människorna satt fram mat och vattenkopp och kramat om mig ett par extra gånger innan de försvann som de gör på färjor. Jag klagade inte, utan satte i mig all maten och sov gott på min runda mage hela natten.
Nästa morgon kom människorna igen och körde ut bilen från färjan, och jag trodde inte mina ögon. All denna tid som jag suttit instängd i bilen och till vilken nytta? Vi var tillbaka i Åbo! Men nej, kanske inte, konstaterade jag när jag nosat på luften som kom in genom ventilerna. Det luktar inte Åbo. Men Åbo är den enda stora stad jag någonsin sett, vad jag kommer ihåg? Jag blev virrig av alla nya frågor. Kan det finnas andra stora människostäder än Åbo? Dessutom luktade den här platsen vagt bekant på något sätt...
Jag tittade ikring med stora ögon på all trafik. Detta var ju värre än Åbo! I något skede lyfte människorna upp mig och pekade på något (jag stirrade på människans finger, som den tydligen ville visa upp) och jag hörde inte alls hur dom sade ” Titta Foofen, där växte du upp”. ”Stockholm” nämndes också ofta i deras prat, men stanna gjorde de inte utan körde på, så jag tappade fort intresset.

När det började lida mot kväll började jag undra om inte vi skulle vara framme snart? Jag uttryckte min förundran till människorna men de gav mig bara mer mat. Jag åt skålen tom igen och blev lite dåsig.

Vid midnatt piggnade jag till igen. Människorna började se lite trötta ut, så jag bestämde mig för att underhålla dem med lite sång, och genast var dom piggare och pratade med mig.
Mitt i natten var det någon bil med en massa blinkande ljus som ville människorna något. När de hade stannat bilarna hoppade det ut gubbar i blått från blink-bilen och kom för att prata med människorna. Jag satt bak på bagagehögen och log glatt åt närmaste gubbe, som utbrast ’Katzen?’, men verkade lite trevligare för det. Gubbarna ville att mina människor skulle köra på en stor våg för bilar. Jag höll andan när vi skulle vägas så att vi skulle vara så lätta som möjligt. Det måste ha fungerat, för människorna fick köra lättade därifrån utan att gubbarna i blått kronglade något mera.

Sextiden på morgonen när det började ljusna slutade jag sjunga för människorna. De fick klara sig själv därifrån, för jag behövde sova. Tyvärr fick jag sova bara ett par timmar innan bilen stannade för en längre stund...


SOPHIA B



Halvvaken bars jag från bilen till en stor båt, och släpptes på undersökningsfärd medan människorna gick och lade sig.
Jag visste att det var en båt eftersom det lät som i segelbåten, vågor mot ett stålskrov, men för övrigt liknade det inte alls. Det var ju enormt mycket utrymme här! Och en vaktpost längst upp, med fönster åt alla håll! Synd bara att det var en massa knappar och manicker på bordet som man skulle sitta på för att se ut, men dom skall jag nog röja bort bara jag får tid.

Spenderade dagen med att ta in min nya omgivning och vakta på sothönorna och änderna som simmade ikring båten.

Den första natten hände något viktigt, men det har jag lovat att inte berätta om för någon människa. Jag kan bara nämna att jag hade ett djupsinnigt utbyte via fönstret med en katt som heter Miu, som bodde på denna båt förut och nu flyttat till en annan på andra sidan hamnen. Det enda människorna såg av detta var håriga kattspår i daggen på däck på morgonen.
Andra katter kom också på nattliga besök under den första tiden, men jag hade ju redan Mius ”välsignelse” till min nya position som skeppskatt på Sophia, så de besöken var mindre viktiga.



Gardiner är kul, det blir helt mörkt när man trasslar in sig i dem! Mindre kul för Jouni som bodde bakom gardinerna att jag tyckte om att leka i dem, men han lär sig nog tycka om mig i längden, vem skulle inte det?


En dag kom flickan till mig med min gamla sele, och jag lät mig iföras den, för man slipper ut då, även om man måste dras med en människa som följer en hack i häl därute. Vi gick och utforskade allting intressant, såsom de övergivna båtarna i hamnen och allehanda hål i marken som det kan bo någonting smaskigt i.






Jag blev dock less på att jag inte fick gå ut så ofta som jag ville, så jag släppte ut mig själv en natt. Eftersom jag känner människorna och deras vanor, var det inte svårt för mig att uppskatta när de skulle upptäcka att jag gått ut, så jag såg bara till att infinna mig tillbaka på båten denna tidpunkt. När människorna rusade ut rufsiga i håret och ropade på mig, sade jag helt lugnt ’Miau’ på akterdäck. De var så lättade att de gav mig massor av mat och därefter fick jag gå ut varje natt.
Ett par gånger flyttade de dock på båten, men jag hittade ändå hem då det inte rörde sig om några långa flyttar.

Under de fyra veckorna vi var där lärde jag känna alla andra katter halvvägs till Amsterdam, och roade mig på alla möjliga sätt. Vad människorna höll på med vet jag inte, men de verkade mest arbeta, även om vi var på resa.
Jag är dock tacksam för att de har gjort mig till en sådan kultiverad katt, som klarar sig på både franska, tyska, spanska och nederländska, då de alltid varit noga med att läsa upp för mig på kattmatspåsarna; kip – poulet – Huhn – pollo betyder alla höna osv.




Ett missöde hände mig i början av vår tid i Holland dock, hade helst inte velat berätta om det, men sekreteraren insisterar.
En kväll när jag var hemma i båten gjorde jag något tokigt. Omständigheterna var sådana att flickan hade placerat ett stort skåp mitt på golvet i salongen på en massa papper, och pysslat något med det på dagen och nu stod det närmast där och luktade så att jag blev lite yr i huvudet. Hursomhelst så pysslade jag med mitt, medan människorna satt vid bordet och pratade. Jag hoppade upp på fönsterbrädet, och skulle fortsätta därifrån till tidigarenämnda skåp, men människorna reagerade när jag skulle till att hoppa, så jag missade avstampet lite och nådde bara fram till skåpet med framtassarna, och dunsade med magen i skåpsidan. Jag skulle dra upp mig som jag normalt gör, men något kändes väldigt fel, så jag släppte taget och lät mig falla till golvet. Det gjorde ont! Inte fallandet till golvet utan det här med att släppa taget?! Jag gick och gömde mig, och noterade att det kändes speciellt luftigt kring bröstet när jag sprang. Människorna gick och tittade på skåpet och skrattade och tog bilder och flickan klagade dessemellan på att hon nu måste måla det igen...




Safety first!


RESA IGEN

Veckorna i Holland bara rann iväg, och en morgon när jag kom hem var det full rulle på båten. Förutom Teppo och Tracy och Jouni, som jag blivit van vid, fanns också Emile ombord idag, och alla verkade de ha bråttom. Jag blev omhändertagen med många lättnadssuckar och fick mat och vatten och en kudde serverade i toaletten. Det brummade i båten ett par timmar innan de släppte ut mig, och då hade utsikten från fönstren förändrats helt. Detta oroade mig inte speciellt, eftersom jag lärt mig att det är vanligt med båtar, men däremot var det högst förargande att jag inte fick gå ut den natten! I protest så gick jag omkring och jamade då och då, men det verkade inte hjälpa.
Nästa morgon började det brumma igen, men nu fick jag vara utanför toaletten. Jag installerade mig i klädskåpet och väntade på bättre tider.



Någon gång på förmiddagen försvann Emile från båten och så började allting gunga. Jag var upp en sväng på bryggan och bad människorna att dom skulle hämta tillbaka Emile, eftersom han tydligen måste vara med för att båten inte skulle gunga, men dom lyssnade inte på mig. Utsikten hade förvandlats till öppet hav framför och ikring oss.



I samma väva kom det en liten båt med gubbar på besök medan båten gick framåt i vågorna. Dessa skojiga gubbar var klädda i gummidräkter, som människorna på vintern när de skaffar mig abborrfileer på sina nät, men gubbarna hade inget ätbart att bjuda på och för övrigt var de officiella till sättet som gubbarna i blått vi mött tidigare. Liksom gubbarna i blått mjuknade också dessa gubbar lite när de fick se mig. De tittade till och med i mitt fina pass att jag fått mina sprutor, vet inte om de kollade någon annans papper efter det. Också dessa gubbar for iväg utan krongel tror jag, men jag vet inte så säkert för jag började bli sjösjuk vid det här laget.
Till första natten hade sjösjukan gått, och jag var så pigg som en liten katt kan vara, förutom att jag undrade om vi inte skulle stanna snart. Men det skulle vi tydligen inte. Mina människor var uppe på bryggan från midnatt till gryning, och jag kände mig tvungen att vara med för att underhålla dem med sång under nattens mörka timmar. De verkade inte ta illa upp, men när jag vandrade ner för trappan för att sjunga lite för den sovande Jouni också, kom de och tog mig upp så fort de kunde. Tror nog de tyckte att det lät så fint när jag sjöng att de helt enkelt inte ville dela med sig.

Dagarna gick, båten brummade på och utsikten bestod för det mesta av öppet hav. Aldrig sett så mycket vatten i mitt liv, men jag blev inte sjösjuk igen på den resan.
Från midnatt till gryning var mina människor på bryggan, och då var jag med, sedan var Teppo och Jouni där till middag (då låg jag och sov), sedan mina människor igen till sex på kvällen (låg och sov), sedan Teppo och Jouni till midnatt (låg och sov), sedan var det dags för mig att komma upp och vakta igen. Det var en jobbig resa, som ni hör, och jag måste vila mig ordentligt efter den.

I fem dagar höll det på så, men sedan en dimmig morgon var vi framme.



Jag agerar utkik på en dimmig färd in till Mariehamn på valborgsmorgonen.

Direkt när maskin stannade ville jag gå ut och gå, men flickan som såg lite grå ut på morgonkvisten bad mig vänta några timmar medan hon sov. Jag suckade över att hon inte planerat sitt sovande bättre, men gick upp på bryggan för att hålla vakt. Så småningom slapp jag ut både en och två gånger och senare slapp jag hem till Brändö också, men jag jobbar regelbundet på min båt och trivs med det.




Här är jag hemma, uppe på min garderob i Sophia B.

Holland

Loke har varit till Holland, och kommit helskinnad tillbaks! Dock inte helpälsad, men det är en annan historia... Vi skall publicera hela resebloggen snarast, bara Lokes sekreterare har tid. Tills dess... Svansen upp!

Vinter

Jag växer så det frasar (snart 6kg katt) och mår bra, trots att detta har varit den kallaste vinter jag varit med om. Den enda också, men det är helt bredvid poängen. Trots att vi är långt inne i mars så syns det knappt någon ände ännu på vintern, även om min päls tycker att det är dags. Hoppas vädret hinner ikapp min päls, annors kommer jag snart att stå naken bland med drivorna... hu!



Ingenting speciellt har hänt i mitt liv, förutom att dom jag bor hos har varit borta lite längre stunder än normalt. En vecka fick jag till och med gå och bo hos en farbror i byn som tycker rysligt mycket om katter, men det ända kruxet var att han hade en hund där i skötsel samtidigt. Det gick nog bra ändå, för jag märkte kvickt att hunden uppfostrats ordentligt av någon tidigare katt, så jag behövde inte ens ta till hårdhanskarna. Hunden var nog intresserad av mig, men jag behövde bara röra ett morrhår så åkte stackarn under närmaste soffa i sin skrämsel. För säkerhetsskull uppehöll jag mig ändå mest på hyllor och bord när den var i närheten, så att hunden inte skulle vara så rädd hela tiden. Det fanns mycket extra grejer som bara stod och samlade damm på alla hyllor, så jag gjorde farbrorn en tjänst när jag en gång var där och röjde lite så det fanns plats att sträcka ut sig.

Jo, och så förde mina människor mig till veterinären också, fast jag är kärnfrisk! Tänk dig min förnärmelse! Här ser jag till att få tillräckligt med motion och frisk luft och mat av alla de sorter just för att undvika dålig hälsa och äckliga veterinärbesök, och så drar dom mig dit i alla fall! Damerna där klämde lite på mig i största allmänhet och så fick jag en spruta. Assistenten föll visst för min charm, även om jag inte försökte så mycket just då, och frågade medan hon smekte mig om jag alltid var så lugn? Tror flickan satte något i halsen och en hostattack avledde frågan. Hon vet att jag bara laddar batterierna när dom tvingar mig att vara någonstans jag inte vill vara, och att jag exploderar av energi när jag kommer hem och far iväg så det bara ryker efter mig då jag tagit mig ut.

Vaccinen jag fick var en rabiesvaccin, sa dom. Människorna påstår att jag skall tas med då de hämtar någon båt från Holland, och då behöver jag vaccin förutom mitt pass för att resa. Jag vet inte om jag vill fara till Holland. Tror det blir lerigt om tassarna och att mössen säger "Pijp" där, iställer för något jag förstår. Skall skicka en bild där jag brottas med en träsko eller sitter bland tulpaner ifall att jag hamnar till Holland i alla fall.

På tal om det försökte mina människor en klar vinterdag ta lite bilder på mig ute, för att det är så sällan dom har kameran med då och jag har mina knasigaste upptåg för mig just ute. Tyvärr så är kameran också hopplöst långsam på att ta bilder, så det blir inget bra när jag riktigt är i farten.


Snart spränger jag ljudvallen.

Nedan ett exempel på hur det går med en långsam kamera och en snabb katt:





Jag har blivit ganska bra på att jaga möss även på vintern. Då det var lössnö kom man inte någon annanstans än längs med stigarna som människorna gjorde åt mig, men att jaga musisar ut med dom fungerade galant. Man behövde bara smyga längs med stigen tills man kom till ett ställe där det hördes något suspekt bredvid stigen under snön...



...Sedan gällde det att lokalisera ljudet så noga som möjligt, medan man tog sats trampandes på baktassarna, och när man var riktigt säker på var exakt den lilla godbiten prasslade under snön så tog man ett STORT skutt rätt ut i lössnön och landade med framtassarna på den överraskade musisen. Ibland lyckades inte detta med ett skutt och då fick man studsa ikring i snön ett tag och gräva och lyssna och gräva igen, men för det mesta fick jag nog tag på min musis. När människorna också var ute och gjorde någonting var ju detta dubbelt så roligt, eftersom de de skrattade och tittade på mig och beundrade alla musisar jag fångade, så det blev upp emot fem musisar om dan då. Dom sista orkar jag för det mesta inte äta upp helt, utan plockar bara godbitarna i ryggen.



När det är mindre roligt väder så brukar jag jaga under huset och sedan hämta in mössen i huset och fortsätta jaga dom. Människorna var måttligt förtjusta i detta från början, men nu har jag lärt dom att det inte fungerar att sätta sig emot det, utan de får helt enkelt acceptera det. De brukar banna på mig ibland när det säger oförväntat pip när man lyfter på en mapp eller så, men de bevekas då jag visar tydligt hur roligt jag tycker att det är att jaga en alldeles nyutvilad musis som jag till och med glömt att jag hade ikring huset.

Är det riktigt taskigt väder och ingen musis står att finna under huset, måste jag nöja mig med att vakta talgbollen ovanför komposten.


På bilden snöar det rejält, även om det kan vara svårt att se. Se bara på min fina päls som var torr en kvart sedan!




Det är en vacker vinter, men jag börjar få nog av att leva i ett julkort. Med sommarpäls önskas sommarväder! Stannar inne och sover tills sommaren kommer om ingenting annat hjälper.