God jul, kära läsare! Och gott nytt år på er med, ifall vi inte ses innan dess!

Här kommer de utlovade bilderna på min nya habitus bara lite senare än jag lovat.




Som ni ser, så har jag nu växt mig större än alarna på Brändö.



På bredden finns det också mycket katt (det är mest hår, jag är inte fet!).



Jag har dock behållit mitt meditativa sinnelag. Det enda som är jobbigt med mina meditationer är att jag oftast vaknar till sans igen med svansen våt..?
Har ni någon teori vad det här fenomenet kan bero på?
Plantor får ju sin näring som vatten via en rot (har upptäckt det när jag grävt gropar under enbuskarna här i trakten) och vi kattor liknar ju ibland lite på plantor när vi känner oss meditativa (vi gillar solljus värme och en dragfri plats), så kanske detta är någon rudimentär funktion som svansen försöker utföra - fungera som rot - när jag mediterar?




Om ni säger "Äsh, inte var han ju så stor heller.." när ni får se den här bilden, så låt mig informera er om att min kompis Dessie här faktiskt är den näst största katten i min värld. En aktningsvärd titel.
För övrigt så var hon väldigt leksugen när jag var hemma i julafton, hon utstötte konstiga ljud och ryckte mig i svansen och sprang ikring och upp och ner för alarna. Jag lekte med lite när nu inte kompisarna i byn ser mig, men när det började bli riktigt roligt så tog jag i för hårt och Dessie skrek till. Hon tog igen sig ganska fort och ville leka mer men min leklust var som bortblåst, för jag hade trott att det inte fanns några skuggsidor med att vara så stor.
Jag har dock alltid haft lite svårt med att bedöma min egen styrka, men jag vill för allt i världen inte göra någon illa. Skall försöka leka bara jaga-mig lekar med Dessie i fortsättningen, även om hon så gärna vill brottas - ända tills vi provar på det.

Här får ni ännu en representations-bild, där jag ser imponerande och svårmodig ut. Tror ni att jag kanske borde satsa på en politisk karriär, jag gör ju mig trots allt väldigt bra på bild, och håller hårt på mina principer även om ingen riktigt förstår vad de är?

Decemberhälsningar

Efter ett långt uppehåll så har jag varit med på Sophia igen, och eftersom jag då hade lite tid över tänkte jag att det var dags att diktera in ett blogginlägg igen.
Bilderna relaterar inte så mycket till historien idag, men ni kanske kan njuta av dem i alla fall. De är från våra promenader från båten och ställvis hemifrån.



Ja kära läsare, det långa uppehållet har inte berott på att jag varit sjuk eller något, tvärtom är jag i mitt livs form. Jag har börjat bestämma över mitt liv och göra precis det jag känner för! (Uppmärksamma läsare kan i detta skede komma med påståenden som att jag knappast har varit den mest hämmade av katter förut heller, men jag tycker att det är en skillnad, för nu vågar jag göra saker som jag inte ens visste att jag ville göra förut!)




Det hela började när jag strosade iväg till byn en vacker vårdag. Jag tittade igenom mina gamla gömmor och aktade mig för människor som vanligt, men så plötsligt; ett par gula ögon som iakttog mig! En annan katt! Vad härligt, jag har alltid velat lära mig känna andra katter i min egen ålder! Jag strosade närmare och den andra katten ville tydligen också hälsa på mig, eftersom den inte rörde sig från stället. Just när jag kom tillräckligt nära för att snusa välvilligt på min nya vän sa det "Fräs!", en rörelse snabbare än vad jag kunde se, och min nos gjorde ont! Katten försvann i buskarna och jag stod kvar villrådig och blödande från klösmärket på nosen.

Det var min introduktion i de stränga regler som gäller i ett kattsamhälle i klass med det i bykärnan här, och det har varit många läxor att lära sedan dess.
Nu har jag dock lärt mig vad som gäller och jobbat mig upp i hierarkin (med min naturliga fallenhet för mod, ovanliga lösningar och skräckinjagande storlek gick det på en halv dag). Katten som gav mig en blodig nos första gången vi träffades är numera nästan som en bror till mig (han heter Pluto, men skämtar du om det namnet får du lära dig att du inte är den första och inte den största som har trott sig vara rolig men funnit sig biten i svansen och klöst på kulorna snabbare än snabbt.)

Därefter har jag börjat spendera nästan hela min tid hos kompisarna i byn, dom är det viktigaste just nu. Människorna där hemma ute på landet är bara tråkiga och verkar göra allt de kan för att hindra min personliga utveckling. När jag försöker säga till åt dom att dom inte mer kan kräva att jag sitter hemma och ugglar så verkar dom helt oförstående. Dom tycker att jag håller på att komma i dåligt sällskap och att jag spenderar för mycket av min tid sittandes i puben (Pluto bor på byns pub, och vi träffas ofta där över en skål kattmat eller nåt bortglömt ölglas). Det är ju vad jag lever för!



Då och då kommer jag dock med människorna hem, när de letar efter mig i byn och jag känner för att åka med dem. Men jag har noga sett till att dom inte får med mig på några längre resor genom att jag har ätit mig så stor att dom inte får in mig i den där förbaskade transportburen mera. Som ni såg från början av bloggen så har det inte hjälpt helt och hållet, men det var bara för att människorna den här gången körde med en annan taktik; de satte selen på mig för trasport istället. Nå, låt gå en gång, så länge båten inte gungar kan jag väl sitta med någon resa.

Dessie är också med på båten och berättar att hon varit det nästan hela sommaren (i perioder alltså, båt tre dagar, hemma två, båt igen.. inte kontinuerligt hela sommaren).



Hon tycks gilla det, men hon är väldigt liten, och så tycker hon om att följa med människorna överallt. Jag har nog försökt berätta för henne hur häftigt det är i byn men hon tittar bara roat på mig. Vilken barnrumpa. En dag skall hon nog också bli stor och svårmodig och vuxen, och då ska hon se att det finns viktigare saker i livet än att sitta hemma och få maten serverad och ha en varm plats att sova och någon som kramar en och… hrm, ja det finns viktigare saker i livet, som sagt.

Jag skall posta upp en bild på min nya imponerande kroppsbyggnad snart, senast till julen så får ni se att jag blivit lika bred som jag var hög och är ännu högre nu.




P.S. Det här är Dessie 20m över havsytan under Färjsundsbron. Ingen höjdrädsla här inte.
Jag ville bara påpeka att jag också har varit där, fast det inte finns bildbevis!